HEM
2013-04-08 / 13:25:53 / / 1 KOMMENTARERFör en månad sedan stod jag på flygplatsen i Bangkok. Imorgon står jag på Cebus för att resa hem. 24h flygresa +tåg väntar. Hejdå Filippinerna, hallå igen Sverige!
SISTA ARBETSDAGEN
2013-04-07 / 14:25:11 / / 0 KOMMENTARERIdag klev jag som vanligt upp 06.00, köpte frukost på 7eleven och satte mig i jeepneyn mot barnhemmet för sista arbetsdagen.
Morgonen började lite speciellt. Filippinerna är väldigt fattigt och jag ser tiggare här i stort sätt varje dag. Hälften av dem sitter på gatan, höga på lim. På så sätt känner de inte av hungern. I morse när min jeepney fastnade i trafikkö kom en hel hemlös familj fram till bilen. En liten flicka bärandes på sin lillasyster, bara något år gammal, började försiktigt peta på oss som satt i jeepneyn. Hon petade på mig, sträckte ut sin ena hand och tittade mig djupt in i ögonen. "Please" bad hon. I Filippinerna är det olagligt att ge tiggare pengar. En bit mat är okej, men det hade jag ju inte liggandes i väskan. Jag fick en otrolig klump i magen, och fick precis som alla andra i jeepneyn, bara skaka på huvudet. Det kändes som vi stod i den där trafikkön i en hel evighet trots att det bara var någon minut. När vi till slut körde iväg kändes det som jag hade ont överallt. Jag kände mig som världens hemskaste människa. Fattigdomen kom plötsligt så nära, den blev så verklig. Världen är så jävla orättvis.
När jag kom fram till barnhemmet möttes jag av att barnen kom springandes mot mig för att kramas och jag blev varm i hjärtat igen. Efter cirka en kvart började det regna, och då menar jag ösregna! Barnen blev som galna och kastade sig ut i vattenpölarna som mer liknade en stor sjö. Det var ju tur att några uppskattade regnet iallafall!
När regnet gav med sig fick vi besök av dansläraren som Lejla känner. Musiken sattes igång och en ny danskoreografi började skapas. Någon film och popcorn hann vi dessvärre inte med idag, men det gör ingenting. De älskar att dansa och de hade verkligen kul. En riktigt bra dag.
När jag hade sagt hejdå till barnen och gick ut genom barnhemmets grindar var det mycket blandade känslor. Att arbeta som volontär innebär: ja, inte blod (förhoppningsvis), men mycket svett och tårar. Det innebär också skratt, glädje och massvis med kärlek. Jag har nog aldrig känt så mycket känslor som jag gjort nu de senaste 4 veckorna. Trots att jag bara varit här en månad så kom jag barnen så himla nära. De är så öppna och alla är dem underbara, på varsitt sätt. Vi har haft så himla kul!
Många har sagt till mig att de aldrig skulle kunna jobba utan att få betalt. Men jag kan tala om att all den kärlek och tacksamhet som man får tillbaks av barnen, kan inte mätas med några pengar i världen. För mig säger det allt.
Jag har lärt mig så otroligt mycket under min månad här i Cebu City och kommer i framtiden se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag vet att frågorna kommer ösa ner när jag kommer hem, om hur det var. Sanningen är att det finns faktiskt inte så mycket ord. Man måste vara här, på plats, i verkligheten, för att förstå.
En sak är säker och det är att jag aldrig i hela mitt liv kommer ångra att jag gjorde denna resa. Jag kommer bära med mig allt det som jag lärt mig och varit med om här, resten av livet. Både Thailandsresan och den här resan är bland det bästa jag någonsin gjort.
I morgon väntar en ledig dag då jag bara ska ta det lugnt och på tisdag lyfter planet den långa vägen hem till Sverige.
Till sist ett stort tack till Lejla, som under min tid som volontär, har varit en grym mentor och handledare. En riktig förebild. Vill ni läsa mer om Lejlas projekt, om vad som händer på barnhemmet, eller om hur just ni kan hjälpa till genom att t.ex. också bli volontärer så kan ni gå in på www.vagabonds.se
/Annie
BESÖK
2013-04-06 / 13:44:29 / / 1 KOMMENTARERLördag idag ja! Idag hade vi lite besökare på plats, nämligen några studenter från en skola här i Filippinerna. De gjorde lite lekar med barnen. Bland annat den där leken när man ska gräva efter sockerbitar ur en bunke full av mjöl. Det såg riktigt roligt ut och barnen hade hur kul som helst, det hela slutade i mjölkrig och det var vitt precis överallt! Efteråt bjöd studenterna barnen på lunch och till och med tårta.
Efter jobbet åkte jag till ett supermarket för att handla olja och popcorn till imorgon. Köpte lite torkad mango till mig själv också, en grej jag blivit beroende av här nere... Just mango är faktiskt känt för att vara Filippinernas specialitet. Bara att instämma. När jag kom hem var klockan bara halv fyra så tänkte att jag ville fördriva tiden lite. Vart gör man det bäst om inte på ett massageställe? En timmes massage för 30 svenska kronor. Taget!
Nu sitter jag i lobbyn och har precis fått i mig mat. Imorgon ringer klockan 06.00 och det är dags för sista arbetsdagen.
/Annie
NÄRMAR SIG SLUTET
2013-04-05 / 14:21:12 / / 0 KOMMENTARERDå har halva arbetsveckan redan passerat. Jag har sagt det förut och säger det igen - det är sjukt vad fort tiden går här borta!
I onsdags blev jag själv med 30 barn då många av danskarna är bortresta/sjuka. Det är väl något jag helst inte gör om haha... Jag var helt slut när jag åkte hem! Jag och de små barnen ägnade i alla fall eftermiddagen åt att måla medan de större barnen spelade boll utomhus. Går ju tyvärr inte att vara på tio ställen samtidigt. Men det gick bra till slut! Sov nog 11h den natten.
I torsdags skulle barnen till stranden. Det finns en strand ungefär en timme härifrån som de brukar åka till ibland, vilket dem tycker är jättekul. Jag och Lejla följde dock inte med då vi skulle jobba eftermiddagspass istället. Barnen var solbrända och väldigt trötta när de kom hem så det blev en lugn eftermiddag med film.
Idag jobbade jag förmiddag. Hela himlen var full med moln och det hade regnat när jag klev upp i morse. Var helt övertygad om att det skulle börja regna igen men det klarnade faktiskt upp. Vi ägnade dagen åt lego och sällskapsspel! Efter jobb blev det lunch och glass tillsammans med danskarna.
Nu har jag bara två dagar kvar tillsammans med barnen. Känns så himla tråkigt men ska göra det allra bästa av de sista dagarna nu :) Imorgon står danslekar och pyssel på schemat. På söndag (min sista dag) kommer en danslärare som Lejla känner på besök, han har varit där förut och är tydligen mycket populär hos barnen. Och efter det blir det lite hemmabio, med popcorn såklart!
Jag ser fram emot de här dagarna och längtar faktiskt redan till morgondagen. Ska kramas med dem lite extra mycket imorgon minsann.
/Annie
GATUFAMILJERNA
2013-04-02 / 14:43:49 / / 0 KOMMENTARERIdag är det exakt en vecka till hemresa! Jag flyger alltså nästa tisdag och kommer fram onsdagen den 10 april. Blandade känslor men ska bli himla skönt att träffa alla fina där hemma igen :)
Idag var det uppstigning vid 06.00. Vaknade av ett sms från Lejla som undrade om jag kunde köpa bröd till familjerna och eftersom jag är granne med bageriet var inte det något större problem. Passade på att köpa frukost till mig själv och gjorde mig iordning. Klädkoden på jobbet är alltid T-shirt och leggings. Vid 07.15 möttes vi upp och vi började gå. Det är nämligen gångavstånd till där de håller till. Ibland händer det ju att gatufamiljerna flyttar runt, att de inte får stanna kvar på gatan de bor på.
När vi kom fram till det rätta området fick vi sällskap av en gammal man som räknas som en utav gatufamiljerna. Låt oss kalla honom för familj 1. Han följde med oss till familj nummer 2.
När vi kom fram möttes vi av två springandes små flickor med en liten hundvalp i ett gammalt rep. Vi började gå mot deras skjul. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det annars. Det var verkligen svårt att smälta att det som såg ut som en liten koja byggt av närmsta virke faktiskt var deras hem. Ett kryp-in gjort av dörrkarmar och träplankor med tak gjort av presenning, och mitt i allt en tunn madrass som de alla delade på. Skjulet låg inte ens en meter från vägkanten. Runt omkring fanns skräprester så flugorna fanns lite överallt. Där levde de. Året om.
Familj nummer 2 består av fyra familjemedlemmar. Mamma, pappa och två döttrar på nio och fyra år. Och så lilla hundvalpen förstås. Denna familj är en av de familjer som bor på gatan, som har det "bäst" ställt. Många andra har endast en kartongbit att sova på. Svårt att förstå att man kan ha det ännu värre än så här... Vi stannade kvar hos familj 2 och lät familj nummer 3, som inte bor så långt bort, komma dit. Familj 2 bor lite mer avlägset och lugnare därför brukar Lejla göra så.
När alla familjer var på plats fick de påsar med mat och bröd. Den gamla mannen gick tillbaks till sitt.
Familj 3 består av mamma, pappa och fem barn, men bara tre av barnen var med idag. En flicka på nio år, en pojk på fyra år och så den yngsta pojken på bara sju månader.
Det som jag beundrades över och la märke till direkt var hur glada och godhjärtade dessa människor är. Så mycket skratt trots de omständigheter de lever i. Föräldrarna kämpar verkligen för sina barn och gör allt de kan för att de ska ha det så bra som möjligt. De försörjer sig genom att hjälpa till i folks hem. Att snickra eller städa hos dem t.ex. På så sätt får de pengar så att de klarar sig. Riktiga kämpar.
Vi pratade, fotade (tyvärr inget jag kan publicera) och så läste, lekte och sjöng vi med barnen. Det tyckte de om! Underbart att se barn vara barn. När föräldrarna startade upp sitt lilla kök i vägkanten och började med lunchen fortsatte jag och Lejla hemåt.
En mycket lärorik morgon måste jag säga. Det fick mig att se något som jag vetat existerat, svart på vitt. Att verkligen fatta. Det är så lätt att sitta hemma i soffan och kolla på någon välgörenhetsgala och säga "ja vad hemskt de har det", men jag tror faktiskt inte att man kan förstå eller kan sätta sig in i hur dem har det förrän man är på plats, på riktigt. Att förstå hur mycket de här människorna kämpar varje dag för att hålla ihop sin familj, vid liv.
Jag förstår nu. För första gången.
/Annie