Idag klev jag som vanligt upp 06.00, köpte frukost på 7eleven och satte mig i jeepneyn mot barnhemmet för sista arbetsdagen.

Morgonen började lite speciellt. Filippinerna är väldigt fattigt och jag ser tiggare här i stort sätt varje dag. Hälften av dem sitter på gatan, höga på lim. På så sätt känner de inte av hungern. I morse när min jeepney fastnade i trafikkö kom en hel hemlös familj fram till bilen. En liten flicka bärandes på sin lillasyster, bara något år gammal, började försiktigt peta på oss som satt i jeepneyn. Hon petade på mig, sträckte ut sin ena hand och tittade mig djupt in i ögonen. "Please" bad hon. I Filippinerna är det olagligt att ge tiggare pengar. En bit mat är okej, men det hade jag ju inte liggandes i väskan. Jag fick en otrolig klump i magen, och fick precis som alla andra i jeepneyn, bara skaka på huvudet. Det kändes som vi stod i den där trafikkön i en hel evighet trots att det bara var någon minut. När vi till slut körde iväg kändes det som jag hade ont överallt. Jag kände mig som världens hemskaste människa. Fattigdomen kom plötsligt så nära, den blev så verklig. Världen är så jävla orättvis.

När jag kom fram till barnhemmet möttes jag av att barnen kom springandes mot mig för att kramas och jag blev varm i hjärtat igen. Efter cirka en kvart började det regna, och då menar jag ösregna! Barnen blev som galna och kastade sig ut i vattenpölarna som mer liknade en stor sjö. Det var ju tur att några uppskattade regnet iallafall!

När regnet gav med sig fick vi besök av dansläraren som Lejla känner. Musiken sattes igång och en ny danskoreografi började skapas. Någon film och popcorn hann vi dessvärre inte med idag, men det gör ingenting. De älskar att dansa och de hade verkligen kul. En riktigt bra dag.

När jag hade sagt hejdå till barnen och gick ut genom barnhemmets grindar var det mycket blandade känslor. Att arbeta som volontär innebär: ja, inte blod (förhoppningsvis), men mycket svett och tårar. Det innebär också skratt, glädje och massvis med kärlek. Jag har nog aldrig känt så mycket känslor som jag gjort nu de senaste 4 veckorna. Trots att jag bara varit här en månad så kom jag barnen så himla nära. De är så öppna och alla är dem underbara, på varsitt sätt. Vi har haft så himla kul!

Många har sagt till mig att de aldrig skulle kunna jobba utan att få betalt. Men jag kan tala om att all den kärlek och tacksamhet som man får tillbaks av barnen, kan inte mätas med några pengar i världen. För mig säger det allt.

Jag har lärt mig så otroligt mycket under min månad här i Cebu City och kommer i framtiden se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag vet att frågorna kommer ösa ner när jag kommer hem, om hur det var. Sanningen är att det finns faktiskt inte så mycket ord. Man måste vara här, på plats, i verkligheten, för att förstå.

En sak är säker och det är att jag aldrig i hela mitt liv kommer ångra att jag gjorde denna resa. Jag kommer bära med mig allt det som jag lärt mig och varit med om här, resten av livet. Både Thailandsresan och den här resan är bland det bästa jag någonsin gjort.

I morgon väntar en ledig dag då jag bara ska ta det lugnt och på tisdag lyfter planet den långa vägen hem till Sverige.

Till sist ett stort tack till Lejla, som under min tid som volontär, har varit en grym mentor och handledare. En riktig förebild. Vill ni läsa mer om Lejlas projekt, om vad som händer på barnhemmet, eller om hur just ni kan hjälpa till genom att t.ex. också bli volontärer så kan ni gå in på www.vagabonds.se

/Annie